Det är sannerligen en konst det här med karaktär och att övervinna sig själv i de svaga stunderna. Igår bokstavligen släpade jag mig till gymmet, jag åkte hem innan till mor och far och lämnade en lånad bok och jag stod liksom i hallen och trampade såpass länge att pappa frågade om jag inte skulle komma in en sväng. Då var det bara till att gå för jag visste att hade jag gått in är det en stor chans att jag krypit upp i en fotölj med en chokladbit istället för att lyfta skrot.
Varför tvinga sig tänker ni? Måste vara tråkigt?
Jag har inget val.
Jag föddes med dåliga gener när det kommer till mina leder och min rygg så om jag inte vill dras med sjukskrivningar genom hela livet pga dålig rygg så är det bara till att fortsätta gymma. Jag måste helt enkelt, men det är nästan kul jämt. Det är bara de dagarna då man klivit upp 04.30 och jobbat 11 timmar som det är motigt som busen!
Wennstams vet nu att de verkligen är en lite miniperson som ligger i Mickans mage och ingen get, bebisen har 2 ben och inte 3 och 1 huvud och inte 5. Grattis!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar