Starka systrar!

Jag är så otroligt glad över att mamma och pappa gav liv åt mig i en familj med två andra habaneros. Man skulle kunna kalla oss det. Systrarna habanero. De som känner oss förstår varför.
Lillasyrran var idag på sin första körlektion. Hannah lyckas alltid ta så fantastiskt bra beslut i jobbet. Vi är lika men ändå så olika.
Hannah som är äldst är också den som berett väg för oss andra. När mamma födde henne var hon så glad över att hon fått en dotter som hon kunde få klä klänningar på och fläta håret på (som hon hade mycket av ). Ack vad hon bedrog sig... Hannah fick smeknamnet jordfräsen och var som ett sträck med sin trehjuling. Hon är alltid ärlig vilket också kan vara hennes nackdel eftersom alla människor inte klarar av att höra sanningen. Men som hon säger "Om man inte vill veta sanningen behöver man sannerligen inte fråga"
Jag är mittemellan och hade i princip klackskor när jag föddes. Det där behovet mamma hade med att klä sin dotter i klänningar och glitter tog jag fullständigt kål på. Jag tyckte redan vid 5 års ålder (om inte tidigare) att sammetskjol med volang och klackskor på fötterna var en bra outfit när man skulle leka i sandlådan. Jag är den av oss som föredragit mycket trygghet då jag varit ganska otrygg med mig själv och haft ett typiskt mittemellanbarns bekräftelsebehov. Jag har också alltid varit morgonpigg vilket är en egenskap som sällan uppskattats av mina morgontrötta systrar.
Elin är mest habanero av oss alla tre. Slår man upp ordet passionerad i ordboken så är det en bild på henne där. Hon är fantastiskt rolig och inspirerande. Hon har varit som alla andra minstingar i trebarnsfamiljer lite väl bortklemad. Speciellt av farmor som i princip lät henne leva på kakor de åren hon passade henne. Jag lovar att tillochmed hennes blodådror var fyllda med kakdeg. Nu är dem nog mer fyllda med chili.
Hur som haver så älskar jag dom lika mycket och är tacksam för att dem finns.
Puss